Idrottscaféträff om doping inom idrotten  med Lars Lilja

Västerbottens Idrottshistoriska Sällskap (VIS) har haft en Idrottscaféträff i IFK Umeås klubblokaler på Hyggesvägen.  ”Doping inom idrotten igår, idag och i morgon” var det verkligt aktuella ämnet för Lars Liljas föredrag. Han har i mer än 20 år arbetat med dessa frågor och är ordförande i Västerbottens Idrottsförbunds dopingkommitté samt dessLars berättade att cykel är en pionjärsport inom dopingen och att det redan i slutet av 1800-talet förekom prestationshöjande ämnen som efedrin, kokain och amfetamin. Det som på allvar satte igång kampen mot doping och prestationshöjande medel inom idrotten var den danske cyklisten Knud Enemark Jensens död i samband med 100 m lagtempo vid OS i Rom 1960. Enligt vissa källor visade obduktionen av dansken spår av amfetamin. Konsekvensen blev att IOK tillsatte sin första antidopingskommission.  Men redan i tyngdlyftnings-VM 1954 ryktades det om testosteroninjektioner då Sovjet hade ett lag som vann de flesta guldmedaljerna och slog flera världsrekord. De första dopinganalyserna vid ett OS genomfördes i liten skala vid Vinterspelen i Innsbruck 1964. Det handlade bara om några försiktiga försök. 1968 sammanställdes för första gången en övergripande lista över förbjudna preparat, i dag populärt kallad för dopinglistan.
Den första som fastnade i en dopningskontroll i olympiska sammanhang var den svenska moderne femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall vid OS i Mexiko 1968. Han blev diskvalificerad efter att ha haft alkohol i blodet. Det fastställdes att han hade druckit en mellanöl för att lugna nerverna inför skyttemomentet.  OS i München 1972 räknas som det första mästerskapet där mer omfattande dopingkontroller förekommit. I Sverige tillsatte Riksidrottsförbundet (RF) en dopingkommission just 1972 och 1979 antog RF egna dopingregler. Först 1975 dopingklassades anabola steroider. Det området kom under de följande decennierna dominera dopingmissbruket. Ett mycket uppmärksammat fall inträffade 1988 när Ben Johnson, Canada vann OS-guld i Seoul på 100 meter och efteråt testades positivt för den anabola steroiden stanonozol. En av de störste fuskarna är Lance Armstrong, cyklisten från USA som vann Tour de France sju gånger åren 1999–2005 och fick återlämna alla prispengar och medaljer från dessa lopp. Armstrong använde under sin karriär prestationshöjande preparat i form av blodmanipulering inklusive EPO och blodtransfusioner.
Dopning var utbrett i de gamla öststaterna, framför allt i det dåvarande Östtyskland (DDR) under 1970-talet och 1980-talet. Efter Berlinmurens fall och DDR:s upplösning 1990 erkände många idrottare att de varit dopade, bl a har 142 östtyska idrottskvinnor uppgett att de fått bestående men av steroidmissbruk.
Dopingen av ryska idrottare sanktionerat av den ryska staten för att säkerställa framgångar i hemmaspelen vid OS i Sotji 2014 är ett av det mest graverande dopingfusket genom tiderna. Ett labb sattes upp i Sotji, och nattetid smugglades positiva dopingprov ut genom ett hål i väggen. De positiva testerna byttes sedan ut mot rena. Andra dopningsskandaler som spred chockvågor inom skidvärlden var när sex finländska skidåkare åkte fast för bloddopning under hemma-VM i Lahtis 2001 och när skidåkaren Johan Mühlegg avslöjades för bloddoping vid OS i Salt Lake City 2002.
 Lars Lilja klargjorde i slutet av sin föredragning som svar på en aktuell fråga om astmamedicinering bland norska skidåkare att svenska experter inte kunnat se att det skulle vara några fördelar för skidåkare utan astmabesvär att använda astmamedicin. De drygt 20 engagerade och frågvisa deltagarna tyckte att det varit en spännande och intressant kväll med en mycket kunnig föreläsare.
Ivar Söderlind och Eric Johanssonutom ledamot av RF:s dopingkommission.