Efter målgång i Strömsimningarna i Umeälven under 1920-talet arrangerades tävlingar både i höga hopp och svikthopp i älven intill kallbadhuset. Enligt referat i Västerbottens-Kuriren 1924 var kallbadhuset beläget nedanför stadskyrkan en av Umeå stads skönaste byggnader med sina portaler.  Det märktes dock en viss försiktighet bland simhopparna vid kallbadhuset ”då det en gång hänt att hopparen gått i botten, borrat ned ansiktet jämnt efter öronen och fått munnen full av lera – en tämligen blandad njutning. Man kan nog fatta att det är förenat med ett visst obehag att riskera att få lämna tävlingen med bruten nacke.” 

Det var 1923 som skeppsklareraren Berndt Lundstedt, legendarisk idrottsledare och fotograf, tog upp det från Stockholm givna exemplet med strömsimningsstafetter (fyra sträckor). Man startade strax ovanför Tegsbron (dvs gamla Tegsbron) och gick i mål nära nuvarande "Strömpilen". Publikintresset var alltid stort vilket framgår av följande referat ur Västerbottens–Kuriren den 10 augusti 1925: ”Där var så gott som hela staden samlad och litet till, ty en massa Holmsunds– och andra bor hade passat på tillfället att denna undersköna söndag kvista in till staden. Då starten gick var åtminstone ett 1000-tal åskådare samlade på Tegsbron och Umeå stads kaj och ett stort antal motorbåtar och andra båtar flanerade utanför och stängde utsikten för dem på kajen… allteftersom tätmännen närmade sig målet följde massan efter så att det så småningom uppstod en fruktansvärd trängsel vid kallbadhuset”. När ledarbåten släppt iväg simmarna ovanför Tegsbron ”började hetsjakten – både i vattnet och längs kajen. Det är väl fråga om det inte är mera spännande efter kajkanten, där man när som helst riskerar att bli nedknuffad av någon sportbiten själ”.

Ivar Söderlind