Sixten Jonsson (1918–1988) var född i Åsele men flyttade tidigt till Umeå där han från slutet av 1930-talet till en bit in på 1950-talet var skicklig remontryttare och hästtränare på K 4. Bland annat tränade han elithästar för både dressyr och fälttävlan. Han var även framgångsrik halvback i K 4:s fotbollslag innan han hamnade i IFK Umeå där han även tog över tränarsysslan. Som aktiv sysslade han också med friidrott och brottning där han blev distriktsmästare. Redan 1949 tillbringade han kväll efter kväll ute på Rosendahls ishockeyrink öst på stan i Umeå. Han spelade aldrig ishockey själv men blev mycket kunnig och via IFK Umeås juniorlag fick han 1961 ansvaret för A-laget, som han förde upp i allsvenskan 1964. Efter en kort period i Sandåkern, som han också ledde till allsvenskt avancemang, avslutades hans tränarkarriär i nybildade IF Björklöven säsongen 1970–71.

År 1960 började signaturen ”Six” dyka upp i Västerbottens-Kurirens spalter och 1966 blev han fast anställd. Som sportjournalist behärskade han hela idrottsfältet – det fanns knappast någon idrottsgren som han inte skrivit om. Han verkade ha samma engagemang när han bevakade en liten friidrottstävling på Gammliavallen som Izvestija-turneringar i ishockey i Moskva. Men vissa sporter blev intimt förknippade med hans person. Ishockey var ett specialområde och hans ”pucksnack” i VK lästes i hela Sverige. Han följde Tre Kronor världen Runt och bevistade hela 17 Izvestija-turneringar i Moskva. Friidrotten bevakade han vid EM, VM och OS lika väl som mindre tävlingar runt om i Norrland. Världsresultat och rekord följdes upp i spalten ”Friidrottsnytt”. Hästsport var ett självklart intresse. Han trivdes när arbetet förde ut honom till stall och hästfolk.
Sixten var en mycket allmänbildad person inte bara när det gällde idrott. Han läste mycket och hade kunskaper om det mesta. Inte många kan räkna upp Sveriges alla landskapsblommor men det kunde ”Six”. Jag lärde känna honom under 1970- och 1980-talet i samband med många friidrottstävlingar i Umeå, vid länsmatcher och i samband med Kalottkampen i friidrott där jag fungerade som lagledare. Ofta följde han med det Nordsvenska lagets långa bussresor till orter långt upp i Nord-Finland och Nordnorge då vi hade givande pratstunder. Många gånger både under dessa resor och i samband med tävlingar i Umeå och Skellefteå visade han sin generositet genom att bjuda på fika. Det var inte tal om att jag skulle betala. Jag brukade ofta besöka honom på VK:s sportredaktion innan länsmatcher, Kalottkamper och andra större tävlingar för att få in förhandsartiklar. Han satt vid sin skrivmaskin och hamrade flitigt men slutade alltid när jag kom in och ”störde” honom. Han lyssnade uppmärksamt på vad jag hade att säga och ställde relevanta följdfrågor. Det verkade inte som han antecknade just något alls men dagen därpå var det alltid en lång artikel i VK med personlig ton där han fått med det mesta vi pratat om. Jag saknar verkligen ”Six” och den allroundkunniga sportjournalistik som han representerade utan dessa ”enfaldiga vinklingar” som är allt för vanliga på dagens sportsidor.

Ivar Söderlind